Stjärtmes
Stjärtmesen är en liten och charmig fågel med rund kropp, silkesmjuk fjäderdräkt och en ovanligt lång stjärt. Under större delen av året lever den i täta familjegrupper som rör sig genom skogen på jakt efter insekter. Arten bygger ett avancerat klotformat bo av mossa, lav, spindelväv och fjädrar. Om en häckning misslyckas händer det att vuxna fåglar hjälper släktingar att mata deras ungar. Under kalla vinter­nätter sitter flocken tätt tillsammans för att bevara värmen.

Myskoxe
Myskoxen är ett av Arktis mest uråldriga däggdjur och härstammar från de djur som levde i norra Europa under istiden. Dess tjocka underull, qiviut, räknas till världens mest värmeisolerande naturfibrer och gör att djuret klarar temperaturer långt under –40 °C. När rovdjur närmar sig ställer sig flocken ofta i en skyddande ring med hornen utåt. De svenska myskoxarna härstammar från fem djur som vandrade in från Dovrefjell i Norge till Härjedalen 1971. I dag finns endast ett mycket litet och fridlyst bestånd kvar i den svenska fjällvärlden.

Påfågelfjäril
Påfågelfjärilen är en av Sveriges mest iögonfallande dagfjärilar. De stora blå ögonfläckarna på vingarna fungerar som ett effektivt försvar genom att skrämma bort fåglar och andra rovdjur. Om den känner sig hotad kan den dessutom frambringa ett väsande ljud genom att gnida vingarna mot varandra. Arten är en av få svenska fjärilar som övervintrar som fullbildad insekt och söker då skydd i exempelvis vedbodar, lador och jordkällare.

Ladusvala
Ladusvalan är en långväga flyttfågel som tillbringar vintern söder om Sahara och återvänder till Sverige varje vår. Med stor precision fångar den flygande insekter i luften och bygger gärna sina bon i ladugårdar, stall och andra byggnader. Den är en av fågellivets skickligaste flygare och kan både äta, dricka och samla bomaterial utan att landa. Under flyttningen tillbringar den dessutom stora delar av tiden i luften.

Brushane
Brushanen är en av våra mest spektakulära vadarfåglar. Den häckar främst på myrar och våtmarker i norra Skandinavien. Under våren utvecklar hanarna praktfulla halskragar i olika färger och mönster – ingen individ är den andra lik. På särskilda spelplatser samlas hanarna för att uppträda inför honorna genom att resa kragarna, göra utfall mot rivaler och utföra avancerade uppvisningar. Spelet hör till fågelvärldens mest fascinerande skådespel.

Guldögonslända
Guldögonsländan känns igen på sina skimrande gulgröna ögon och sina tunna, nätlika vingar. De vuxna insekterna är främst nattaktiva, medan larverna är glupska rovdjur som livnär sig på bladlöss och andra små insekter. En enda larv kan äta hundratals bladlöss under sin utveckling. För att undkomma fladdermöss har guldögonsländan utvecklat känsliga hörselorgan som registrerar fladdermössens ekoljud och gör det möjligt att snabbt dyka undan.

Lax
Laxen föds i strömmande sötvatten men tillbringar större delen av sitt liv i havet. När det är dags att fortplanta sig återvänder den till samma vattendrag där den själv kläcktes – ibland efter flera års vandring över enorma avstånd. För att nå lekplatserna kan laxen hoppa högt uppför forsar och förbi hinder. Dess imponerande orienteringsförmåga gör den till en av naturens mest fascinerande vandrare.

Ljunghedfly
Ljunghedfly är en nattfjäril vars larver lever nästan uteslutande på ljung. Trots namnet är arten ofta aktiv även under soliga dagar, då den flyger snabbt och ryckigt nära marken. De rödbruna framvingarna med inslag av vitt och beige ger ett utmärkt kamouflage bland hedarnas vegetation. Ett tydligt kännetecken är den ljusa fläcken med mörk mitt på framvingen.

Ljung
Ljung är en karaktärsväxt på många svenska hedar och färgar landskapet lila under sensommaren. Växten har länge haft en viktig plats i människors kultur och folktro. I äldre svensk tradition ansågs det bringa otur att ta in ljung i huset, medan vit ljung i Skottland betraktas som en symbol för lycka och används i brudbuketter. Förr användes ljung även vid ölbryggning, innan humle blev vanlig i Norden.

Björkvedsbagge
Björkvedsbaggen lever i död eller döende björkved, där både larver och vuxna skalbaggar bidrar till nedbrytningen av trä. På så sätt hjälper arten till att återföra näringsämnen till skogens kretslopp. Larverna är väl anpassade till kalla klimat och kan övervintra i frusen ved tack vare ämnen i kroppen som fungerar som naturligt frostskydd.

Fiskgjuse med röding
Fiskgjusen är en specialiserad rovfågel som nästan uteslutande lever av fisk. Med skarpa klor och imponerande precision dyker den från luften och fångar byten direkt från vattenytan. Till skillnad från de flesta andra rovfåglar kan fiskgjusen vrida en yttertå bakåt, vilket ger ett stadigt grepp med två tår framåt och två bakåt – en perfekt anpassning för att hålla fast hala fiskar som röding.

Röding
Rödingen (Salvelinus alpinus) är Sveriges mest nordliga laxfisk och trivs bäst i kalla, syrerika vatten. Arten förekommer i fjällsjöar och arktiska vatten, men finns också i några djupa och kalla sjöar längre söderut, exempelvis Vättern. Rödingen är ofta skygg och håller sig på stora djup, vilket har gett den smeknamnet ”fjällets Greta Garbo”.

Skogslämmel
Skogslämmeln är en liten och skygg gnagare som lever i barrskogar i norra Skandinavien. Vissa år kan populationen öka kraftigt i så kallade lämmelår. Arten är särskilt intressant eftersom den har ett ovanligt fortplantningssystem där en stor andel av ungarna blir honor. Skogslämmeln lever främst av lavar och andra växter som få andra små däggdjur utnyttjar i samma utsträckning.

Vätteskägg (håris)
Vätteskägg, även kallat håris, är ett ovanligt naturfenomen som kan bildas på murken ved under fuktiga och kyliga förhållanden. De tunna, silkeslika isstråna uppstår när vatten tränger ut ur veden och fryser. Forskning har visat att en särskild svamp i veden spelar en viktig roll för att hårisen ska kunna bildas. Fenomenet har länge gett upphov till sägner och folktro.

Vit älg
Den vita älgen är ingen egen art utan en vanlig älg med en ovanlig genetisk variation som gör pälsen mycket ljus. Färgen beror oftast på leucism, en mutation som minskar pigmenteringen utan att djuret är albino. Vita älgar är sällsynta men förekommer framför allt i västra Värmland, där världens största koncentration finns. De har blivit en stark symbol för den svenska vildmarken och lockar naturintresserade från hela världen.