Fasan
Fasanen är en vacker och ståtlig fågel som infördes till Sverige på 1700-talet. Med sin skimrande fjäderdräkt är fasanen ett praktfullt inslag i naturen. Fasanen tillbringar nästan hela sitt liv på marken och ses sällan i träd. Men de kan flyga, och under en bra dag kan de flyga i upp till 90 km/h.

Tax
Taxen är en hundras som är känd för sin långa kropp och korta ben. Dess namn kommer från tyska ”Dachs” som betyder grävling då taxen ursprungligen avlades för jakt på grävling. I dag är taxen en älskad sällskapshund med en stark personlighet som beskrivs som modig, envis och intelligent.

Strömstare
Strömstaren är en liten, kompakt fågel med mörk kropp och tydligt vit bröstfläck. Den trivs vid forsande bäckar och älvar som strömmar. Unikt för strömstaren är att den äter vattenlevande insekter och andra vattenlevande djur. Strömstaren sticker ut på så sätt att den dyker ner i vatten för att leta efter insekter och larver som lever på botten.

Riddarskinnbagge
Riddarskinnbaggen – Naturens egna lilla riddare Riddarskinnbaggen är en vacker insekt med en röd och svart färgteckning som liknar ett riddarkors och därav namnet Riddarskinnbagge. Den är vanlig i södra Sverige och på Gotland där den ses som Gotlands landskapsinsekt. Riddarskinnbaggen trivs framför allt på lövträd som lind och asp, där den suger växtsaft.

Fälthare
Fältharen är ett av Sveriges snabbaste däggdjur och kan nå hastigheter på upp mot 70 km/h. På dagen ligger den ofta stilla i ett gömsle och litar på sitt utmärkta kamouflage för att undvika upptäckt. Den lever i öppna landskap, där dess långa bakben gör den snabb och smidig – perfekt anpassad för att ta sig fram genom både högt gräs och fri terräng. Fältharen konkurrerar delvis med skogsharen. Till skillnad från skogsharen byter inte fältharen till vit vinterpäls, utan behåller sin brungrå färg året om.

Svalört
Svalörten är en av de första blommorna som dyker upp under våren. Blomman är klargul och stjärnformad vilket gör den lätt att känna igen. Trots sitt näpna utseende är svalörten giftig och innehåller ämnet Protoanemonin. Vid uppkokning och torkning bryts det däremot ner och svalörten blir då ätbar. Förr i tiden användes den i folkmedicin och i dag vet vi att den bör hanteras med försiktighet.

Stork

Storken är en stor och elegant fågel som länge har varit en symbol för födelse och lycka, inte minst i gamla folksagor. I Sverige var vit stork tidigare vanlig i södra delar av landet, men försvann nästan helt under 1900-talet på grund av utdikning och förändrat jordbruk. Storkar är flyttfåglar och reser varje år över flera hundra mil mellan Europa och Afrika.

Humledagsvärmare
Humledagsvärmaren är en något ovanlig fjäril. Med sin lurviga kropp och snabba surrande flygstil misstas den lätt för en humla. Den syns ofta i soliga trädgårdar under sommaren, särskilt där det finns mycket blommande växter. Den är aktiv dagtid vilket är ovanligt för fjärilar, och den ses ofta vid soliga ängar och blomrika skogsbryn under våren och försommaren.

Syren
Syrenen är en älskad trädgårdsväxt som blommar i slutet av våren och försommaren, ofta i maj–juni. Den har täta klasar av lila, vita eller blå blommor som sprider en söt doft som lockar både människor och pollinatörer. Syrenens blomning ses ofta som ett tecken på att sommaren är på väg. Den kommer ursprungligen från sydöstra Europa men har odlats i Sverige i flera hundra år, ofta vid gamla torp och trädgårdar.

Nässelfjärilslarv
Nässelfjärilslarven är den taggiga, svartprickiga larven som så småningom blir till den vackra nässelfjärilen. Den lever i stora grupper och har ett tydligt favoritställe: brännässlor. Larven är specialiserad på att äta just nässlor, och växer snabbt tack vare deras näringsrika blad. Trots sitt taggiga utseende är den ofarlig för människor – taggarna sticks inte. I slutet av sin larvperiod förpuppas den, och efter några veckor kläcks den färdiga fjärilen med sina eldröda vingar.

Brännässla
Brännässlan är en välkänd växt som många helst undviker – men den spelar en viktig roll i naturen. Nässlan fungerar som värdväxt för flera fjärilsarter, bland annat nässelfjärilslarven. Den är också rik på vitaminer och mineraler, och har använts i matlagning och som medicinalväxt i hundratals år. Brännhåren på bladen och stjälken innehåller en vätska som ger den stickande känslan – ett smart skydd mot betande djur. Nässlan är alltså både näringskälla och naturens egna försvarare!

Tumlare
Tumlaren är en liten tandval som lever längs Sveriges kuster, främst i Västerhavet och delar av Östersjön. Med sin trubbiga nos, spadformade tänder och lilla kropp på 140–170 cm skiljer den sig tydligt från delfinen. Den känns lättast igen på sin trekantiga ryggfena och nätta storlek.

Tumlaren lever ofta ensam eller i små grupper, och livnär sig på småfisk som sill, tobis och smörbult. Med hjälp av högfrekventa klickljud ekolokaliserar tumlaren för att hitta mat och navigera i mörka vatten. Östersjöns tumlare är mycket hotad, med en uppskattad population på bara omkring 500 individer. Arten är fridlyst i Sverige sedan 1973 och omfattas av både nationellt och internationellt skydd.

Daggmask
Daggmasken är en riktig nyckelspelare i naturen. När den kryper genom jorden luftar den marken, drar ner växtmaterial och hjälper till att bryta ner organiskt avfall – vilket gör jorden rikare och mer näringsrik. Dess gångar förbättrar dränering och syresättning för växtrötter. Trots att den saknar ögon kan daggmasken känna ljus och vibrationer, och den andas genom huden. En enda daggmask kan äta sin egen vikt i jord – varje dag! Utan daggmaskar skulle våra åkrar, trädgårdar och skogar må betydligt sämre.

Hornuggla
Hornugglan är en medelstor uggla som känns igen på sina långa “örontofsar” – som egentligen inte är öron, utan fjädrar den reser för att se större ut. Den är en mästare på kamouflage, med brunspräcklig fjäderdräkt som smälter in perfekt i trädgrenar. Hornugglan jagar på natten och har en nästan ljudlös flykt, vilket gör att bytet – ofta sorkar och småfåglar – inte hör den komma. På vintern kan man ibland se dem sitta tätt tillsammans i träd. Trots sitt mystiska utseende är hornugglan ganska vanlig i Sverige, men svår att få syn på!

Stadsduva/Klippduva
Stadsduvan, eller klippduvan, är en välkänd syn i våra städer – men ursprungligen kommer den från bergiga områden där den häckade i klippskrevor. I dagens stadsmiljöer har den bytt klippor mot broar och byggnader, och anpassat sig imponerande bra. Tack vare sin förmåga att hitta mat nästan var som helst trivs den i alla typer av miljöer. Dessutom har stadsduvan en enastående förmåga att hitta hem, vilket gjorde den till en oumbärlig budbärare i äldre tider.

Ren
Renen är ett hjortdjur som är perfekt anpassat för det kalla nordiska klimatet. Den har tät päls med ihåliga hårstrån och en inbyggd “växelvärmare” i benen som förhindrar värmeförlust i snö och kyla. Både hanar och honor har horn – något unikt bland hjortdjur. Honorna behåller sina horn över vintern för att kunna försvara betesgropar åt sina kalvar. När renarna rör sig hörs ofta ett märkligt knäppande ljud från bakbenen, vars funktion inte är helt klarlagd, men som kan hjälpa flocken att hålla ihop i dimma eller mörker. Renen är viktig i samisk kultur och endast medlemmar i samebyar får bedriva renskötsel i Sverige.

Lapporten
Lapporten är en välkänd dalgång i norra Lappland, nära Abisko. Den kallas ofta för “porten till Lappland”. Under istiden slipade glaciärer berget vilket skapade den unika dalgångens formation. Lapporten är ett av Sveriges mest populära mål för vandrare och naturälskare som vill uppleva den arktiska fjällmiljön.